Som sagt........
den 5/10 var det dags för operation.
Gubben (G) och dotter (E) körde mej till Varbergs sjukhus. Skulle vara på Labb 7.30 och sen anmäla mej på kirurgavd efter det.
Blev väl mottagen på avd, fick mitt rum som jag skulle dela med en kvinna som visade sig vara en supertrevlig och go människa.
Kände mej lite vilsen, förra gången jag låg på sjukhus var jag drygt 20 år och kom in akut och var helt borta i hög feber och sen har jag bara legat på BBavd några ggr och det är ju en helt annan sak.
Men det som var så konstigt var att jag var så kall. Borde ju vara nervös som attan.
Jag menar det är ju en anledning till att det tog så lång tid innan jag beslutade mej för en operation. Jag har varit LIVRÄDD!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Men nix, inte nu. Iskall. Sa hej då till E och G, tyckte att; -det är ingen ide' att ni stannar kvar, jag hör av mej.
Och det är så konstigt för jag var lika iskall hela dagen. Ville bara att det skulle bli gjort.
Fick en massa mediciner som 3 st panodil och två sorters penicillin. Eftersom jag inte fick äta eller dricka så fick jag även ett dropp.
Vid två tiden kom transportören och hämtade mej. Äntligen! Men kom inte in på op förrän vid tre och DÅ!!!!!!!!!!!!
Pang sa det och jag visste att detta var mitt livs sista stund. Jag skulle aldrig mer vakna. Och jag låg på operationsbritsen helt lugn och tyst medan de klädde på mej en massa och kopplade upp mej och satte nålar och det enda jag hade i huvudet var att nu är det över.
Jag kommer inte att ha ont av det men min familj. G och barnen, mamma och syster. Hur blir det för dom?
Jag var skitirriterad på alla som höll på runt omkring mej, ville att de skulle hålla käften, ville inte höra dom i mitt livs sista stund. Som tur är sa jag aldrig något..............
Fortsätter senare, nu ska jag iväg och träffa en syokonsulent.
Har stora planer på att börja plugga nämligen.
Tjingeling.
