Övervikt.
Som sagt det har varit en lång process innan jag tog steget till operation.
Har alltid, hela livet känt mej tjock. Riktigt tjock, alltså.
Har haft en väldigt skev självbild, för även under perioder i livet när jag inte varit särskilt stor utan tom normalviktig, har jag sett mej som väldigt stor.
Kommer ihåg när jag var i nedre tonåren och jag såg någon som var väldigt överviktig, tom fet, så frågade jag mina kompisar; - är hon/han lika stor som mej?
Oftast sa dom;- nädå, så stor är inte du. Men då trodde jag att dom inte ville göra mej ledsen, men många ggr sa dom ingenting utan bara tittade, tyckte klart att frågan var konstig eftersom jag inte alls var så stor (detta har jag ju inte fattat för än på "äldre" dar). Men då tolkade jag det som att jag var större, och de inte ville säga det heller.
Det är åtskilliga "bantnings" försök man gjort under åren; viktväktarna (flera ggr), varit på viktreduceringsinternat i Ljungskile (- 21,7 kg), GI (-17kg på tre månader), Motivationskurs (-11kg), LCHF osv osv, och det är klart att alla funkar. Inget snack om det. Men rätt som det är så tappar man orken eller motivationen, av olika anledningar och så släpper man ett tag, och börjar gå upp det du tappat, och rätt som det är har du gått upp allt+ lite till eftersom kroppen varit inställd på något annat. Den klassiska jojobantningen med andra ord.
Men som sagt våren 2009 fick jag nog och gick till min "husläkare", och sen körde karusellen igång.
Har varit många turer på vägen, men nu sitter jag här men mitt nya liv som precis har börjat. Än så länge 14 kg lättare, rökfri, och mår så bra.
Det har varit jobbigt ibland, och kommer att bli många ggr om men det kommer att vara värt det. För hur jobbigt är det inte att bära på 50-60 kg i övervikt.
Har ändå haft tur och har klarat mej från diabetes, hjärt och kärl sjukdomar osv men det var ju egentligen bara en tidsfråga.
Dessutom, chansen att jag får se mina barn växa upp, förhoppningsvis så smånigom hinna få barnbarn, och orka leva ett mormalt liv i många är till, den chansen har ju ökat markat.
Nu ska vi strax åka till E och B och fika.
Sen ikväll är vi bjudna på farsdagsmiddag.
Ha det gott!
Har alltid, hela livet känt mej tjock. Riktigt tjock, alltså.
Har haft en väldigt skev självbild, för även under perioder i livet när jag inte varit särskilt stor utan tom normalviktig, har jag sett mej som väldigt stor.
Kommer ihåg när jag var i nedre tonåren och jag såg någon som var väldigt överviktig, tom fet, så frågade jag mina kompisar; - är hon/han lika stor som mej?
Oftast sa dom;- nädå, så stor är inte du. Men då trodde jag att dom inte ville göra mej ledsen, men många ggr sa dom ingenting utan bara tittade, tyckte klart att frågan var konstig eftersom jag inte alls var så stor (detta har jag ju inte fattat för än på "äldre" dar). Men då tolkade jag det som att jag var större, och de inte ville säga det heller.
Det är åtskilliga "bantnings" försök man gjort under åren; viktväktarna (flera ggr), varit på viktreduceringsinternat i Ljungskile (- 21,7 kg), GI (-17kg på tre månader), Motivationskurs (-11kg), LCHF osv osv, och det är klart att alla funkar. Inget snack om det. Men rätt som det är så tappar man orken eller motivationen, av olika anledningar och så släpper man ett tag, och börjar gå upp det du tappat, och rätt som det är har du gått upp allt+ lite till eftersom kroppen varit inställd på något annat. Den klassiska jojobantningen med andra ord.
Men som sagt våren 2009 fick jag nog och gick till min "husläkare", och sen körde karusellen igång.
Har varit många turer på vägen, men nu sitter jag här men mitt nya liv som precis har börjat. Än så länge 14 kg lättare, rökfri, och mår så bra.
Det har varit jobbigt ibland, och kommer att bli många ggr om men det kommer att vara värt det. För hur jobbigt är det inte att bära på 50-60 kg i övervikt.
Har ändå haft tur och har klarat mej från diabetes, hjärt och kärl sjukdomar osv men det var ju egentligen bara en tidsfråga.
Dessutom, chansen att jag får se mina barn växa upp, förhoppningsvis så smånigom hinna få barnbarn, och orka leva ett mormalt liv i många är till, den chansen har ju ökat markat.
Nu ska vi strax åka till E och B och fika.
Sen ikväll är vi bjudna på farsdagsmiddag.
Ha det gott!
Kommentarer
Postat av: Fabianjeanette
Just passing by, tripped over your site really. Still, looks nice.
Trackback
